Ska FÖRSÖKA komma ihåg allt o göra en liten sammanfattning här om mina plågor:)
Som ni säkert minns så var jag sängliggandes de sista månaderna av min graviditet pga hotande förtidsbörd. Jag kände på mig hela tiden att jag skulle föda för tidigt o risken var stor för det också. Dels pga av min diagnos, men även för att jag födde Felicia 3 veckor för tidigt o då blir risken tydligen större att man föder tidigare i sina senare graviditeter också. Så jag är absolut inte chockad över att Noel föddes en månad för tidigt, snarare tvärtom. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas gå så länge.
Jag vet inte om ni minns att på måndagen d.26 april så gick en del av mitt vatten. Dom kunde inte fastställa till 100% att det var vattenavgång, men till 90% var det det, o nu i efterhand så vet man att det var faktiskt var så. Min kärnhinna hade brustit längst uppe på magen o vatten hade då sipprat igenom från själva fosterhinnan. Om fosterhinnan läcker, så samlas vattnet mellan dessa två hinnor till kärnhinnan får ett hål någonstans eller spricker helt. Då rinner givetvis vattnet ut. O det var vad som hände mig. Fick då veta att var det så, så handlade det om 1-3 dagar till förlossningen skulle sätta igång. O mycket riktigt så skedde detta två dagar efteråt på onsdagen:)
Jag var heller inte jätterädd för förlossningen. Givetvis nervös o orolig, men det e man ju alltid. Fast ibland kunde jag nog ta mig lite vatten över huvudet o bli lite för styv i korken:) Felicias förlossning gick som på en dans. Vattnet gick runt 15.30. Fick två ordentliga värkar runt kl.16 o direkt efter den andra värken så kom krystvärkarna. Mamma körde oss in till Kristianstad i 160km/h o när jag kom in så hade jag givetvis redan öppnat mig alla 10 cm o hon var redan halvvägs ute. Lätt som en plätt. Moderkakan tog längre sig på sig bara o jag fick en spruta i låret som skulle sätta fart på en värk så den kunde dras ut.
Pga av hennes förlossning så har jag, som sagt, inte varit så rädd. Men jag kan säga nu att jag håller med kvinnor som säger att pojkar e både svårare o mer plågsamt att föda än flickor.
O eftersom situationen var som den var, så hade vi blivit tillsagda att ta ambulans direkt när vatten eller värkar började om detta startade tidigare än v.36. Förlossningen skulle till 95% gå fortare denna gången iom att den redan satts igång en gång tidigare o med tanke på Felicias raketfart.
Så kom vi till onsdagen d.28 april. Fredrik o Martin kom precis in o skulle sätta sig med en kopp kaffe o börja planera allt med takpannorna. Felicia hade sin kompis Emma här efter skolan o jag pratade med Johanna i några timmar om förlossning o hur jag mådde inför allt etc etc. Mitt uppe i diskussionen om vatten så känner jag bara hur jag behövde krysta o då forsar vattnet ut på badrumsgolvet. Klockan var då 14.45. Jag började skratta o ropade nog sönder Johannas öra att vattnet gått. Fredrik förstod nog inte riktigt när jag väl ropade på honom. Felicia o Emma började skratta..
Jag hamnade nog i ett litet chocktillstånd, för vattnet slutade inte rinna ut. Men jag har ett svagt minne av att jag hör Johanna säga att hon kör hit med en gång för att titta till sessan:) (Gulledu:))
Fortfarande i ett konstigt skratt-tillstånd så försöker jag förklara för Fredrik att vi måste åka in med en gång, han förstod nog inte riktigt. Han var nog i nån sorts chock han också:)
Som tur var, så kunde Martin stanna hos barnen till Johanna skulle komma. Hon bor i Helsingborg o det tar ca 45 min att köra hit därifrån, men denna gången hade det tagit 20, haha:)
Vi tog bilen in för jag hade ännu inte fått några värkar, men vattnet forsade fortfarande ut i bilen o på gatan. Pinsamt!! Fredrik hann tanka o köpa tuggummi o choklad till mig på macken i Önnestad. Inga värkar hittintills heller, vilket jag tyckte var konstigt. Hade förberett mig på att de skulle komma fortare.
Väl inne på Kristianstad Sjukhus, så kom vi in i ett nyrenoverat förlossningsrum. CTG-maskinen kopplades på o jag fick även Amimox i dropp. Det får man för att förhindra infektionen hos barn födda innan v.36. Jag började nästan gråta, för jag ville absolut inte riskera att må illa o kräkas (det värsta jag vet), men jag hade inget val. Fast det skulle inte börja verka på fostret förrän efter 4 timmar, så nu i efterhand var det onödigt.
Fortfarande inga värkar, o jag var bara öppen 1 1/2 cm. Då började jag föreställa mig en helvetesförlossning o blev jätterädd!!
Eftersom jag inte vill riskera att varken bli yr eller illamående så hade jag redan gjort klart för personalen att ingen lustgas fick ges o den enda smärtlindringen som skulle ges om behov fanns var Västervik-bedövningen.
Vid 17.30 hade ingenting hänt, inga värkar som iaf gjorde ont eller gjorde sig känna, men hade iaf öppnat mig till 2 cm.
Helt plötsligt kommer ett helt läkarteam på 8 pers inrusandes med en massa sladdar o appareter. Dom stoppade upp två sladdar o satte fast i Noels hjässa, vilket gjorde väldigt ont på mig. Dom vände på mig o jag o Fredrik fattade ingenting!! Vi hör bara någon säga att barnets hjärta slutat slå. Jag minns inte mycket sekundrarna efter det. Men helt plötsligt märker jag att jag ligger på sidan när jag börjat komma in i verkligheten igen. Men vi fick ingen mer förklaring på vad som hänt. Läkarna gick bara.
10 min senare kommer en kvinnlig läkare in o ber om ursäkt för att hon inte förklarat mer. Ja, det skulle ju inte skadat om vi fått mer information!! Jag höll på att svimma av rädsla och oro o jag minns faktiskt att Fredrik blev blek o inte kunde stå, utan fick sätta sig i fåtöljen när all denna uppståndelse med alla läkarna skedde. Det var hemskt!!
Det visade sig iaf att Noels hjärta stannade. För när jag låg på rygg så stoppade jag syretillförselen i den stora venen, men så fort läkarna la mig på sidan så blev hans hjärtslag normala igen. Nu e man bara så tacksam o lycklig att läkarna såg det så snabbt o kunde åtgärda det så förbaskat snabbt!!
Efter en kvart dom hade vänt på mig, ca kl.17.50, så kom den första värken o jag trodde jag skulle DÖ av smärta. Kan inte alls minnas att det gjorde så ont med Felicia. Efter tre av dessa värkar så bad jag om Västervik, men då var jag bara öppen 3cm o det kunde inte ges förrän en öppning på 4 cm, tror jag. Värk efter värk fick jag stå ut o det var fruktansvärd smärta. Hela överkroppen låstes o jag tyckte inte alls det blev lättare med andningen, snarare tvärtom. Jag fick mer ont när andades som en idiot.
(Klockan på väggen stämmer inte, den hade stannat o stod på 15.20 under hela förlossningen)
Efter enbart två värkar hade jag öppnat mig till 5 cm o läkaren gick snabbt ut för att hämta min efterlängtade Västervik-bedövning:) Men när han kom tillbaka efter 10 min så berättar han att jag var helt utplånad o huvudet hade legat så långt ner i kanalen under hela värkarbetet att det inte var lönt med nån bedövning. Huvudet var redan så långt nere. Under denna tiden hade jag haft två riktigt jävliga värkar o kunde själv känna att för varje värk så puttades bebisen neråt. Det gjorde så förbannat ont att jag trodde verkligen inte att jag skulle överleva.
Men nu var det bara dags att börja krysta. Det var inte det lättaste. Jag hade så ont att jag bad om kejsarsnitt, men det gick dom inte med på:) Då tyckte jag dom var så elaka, men förstår ju bättre nu efteråt:)
Jag har inte haft många krystvärkar, men det kändes som tusen då o jag har t.o.m bett dom dra ut honom med sugklocka:) Vilket dom heller inte gjorde:) Tack o lov, haha:) Man ber om mycket i sina plågor!!
Till slut sa läkaren till mig att nu e det nog bara två krystvärkar kvar som behövs o då jäklar tog jag fart när jag hörde dom orden:) Efter en ordentlig krystning (jag lovar, jag tog i för kung o fosterland, då jag bara ville att det skulle vara över) så kom vår älskade Noel ut. Då föll jag i tårar o kunde inte förstå att jag verkligen klarat det:) Fredrik kunde inte prata, hans tårar var på väg.
Jag var så lycklig o jag bad om ursäkt till läkarna för att jag varit gnällig o pipig, men dom tyckte inte det var någonting jämfört med andra förlossningar, haha:)
Noel tog bröstet med en gång o vi var vekligen så lyckliga. Kameran gick i ett o jag bara grät.
Sen var det dags för den räliga moderkakan att komma ut, o det gick galant denna gången. Hade även spruckit på 8 stäöllen o det var inte skönt att få bedövningen, det vill jag lova.
Fick också förklarat att min smärta var inte helt oförväntad. Eftersom Noels huvud trycktes ner så pass mycket på en värk o att jag öppnade mig så många cm på en värk så gjorde det extra ont. Sen fick jag ju ingen smärtlindring heller eller lustgas, så jag får kanske skylla mig själv lite.
Men visst e det värt all smärta...utan tvekan:)
Kan också säga till er som inte tror på att man kan bli grön i huvudet, att det kan man:) Stackars Fredrik var helt grön vid tinningarna när allt lugnat sig, då kunde han slappna av, men då kom allt annat som han hållt igen för min skull under förlossningen:)
Efter en timmes värkar, kl.19.07, så kom vår älskade son till världen. Världens finaste lille pojke:) Fullt frisk o genomgó:) Vi fick komma hem dagen efter o lyckoruset man går i e obeskrivbart:)
Lille Noel, enbart ca 2 minuter gammal:):
1 kommentar:
Tårar i ögonen här :-)
Jättefint skrivet!
Kram
Skicka en kommentar