Helvetesvecka..

Så, nu e jag tillbaka igen..så gott som iaf. Nu får vi se hur länge jag kan hålla mig hemma hos min underbara familj.
Det har varit en ganska problematisk vecka o dagar för oss alla.
Skriver en liten sammanfattning här:

* Onsd d.24/2: Åkte in till Kristianstad förlossning för sammandragningar. Ultraljud såg jättebra ut o jag fick åka hem igen med varningen att vila.

* Torsd d.25/2: Åkte hem till mamma för att sova där med Felicia o ta det lugnt o bara vila som läkaren sagt. Hade fortfarande svaga värkar under dagen, men på natten låg jag vaken i flera timmar med enorm mensvärk o tryck neråt. Trodde jag skulle bli tokig.

* Fred d.26/2:
-- Ringde till min barnmorska på MVC i Hlm för att prata med henne om värken som jag legat med under natten, men fick vänta till hon kunde ringa upp. Otålig som jag e så ringde jag till förlossningen i Kristianstad istället o dom tyckte att jag skulle åka till Obstretriska kliniken direkt. Fick tid kl.14. Jag tyckte det skulle vara lite onödigt att åka in igen, då jag förväntade mig att det bara skulle bli att dom sa att jag fick åka hem igen o vila ännu mer.
Birgitta ringde upp o förklarade ännu mer för mig. Jag ringde Fredrik o lät honom avgöra om vi skulle ta tiden kl.14 eller inte. Han bestämde att vi skulle åka.

-- Kl.14 prick kom vi in i undersökningsrummet o fick göra ett nytt ultraljud. Jag trodde att jag visste att jag skulle få sagt att det bara varit lite små värkar o att jag MÅSTE vila mer. Men läkaren visade mig att jag hade öppnat mig från 3.7 cm till 2.3 cm. Alltså mer än en hel cm. Jag började skratta o fattade ingenting. Mitt värkarbete hade alltså satts igång under natten. Läkaren sa bara att - Du kommer inte hem, du kan räkna med några dagar på sjukhus. Jaha, tänkte jag o började skratta. Varför jag skrattade begriper jag inte förrän idag, chock..

-- Vi blev direkt inskickade till förlossningen i KRSTD där jag fick ligga med CTG-maskinen i högsta hugg o kolla min sammandragningar. Allt kändes suddigt o jag förstod fortfarande ingenting. Läkaren kom in tillsammans med en sköterska o två sprutor. Då började jag skratta igen o tänkte: - Nämen gud, vad e det här frågan om?
Han började prata om barn som föds i v.27 o konsekvenserna på det o allt annat som jag knappt inte kommer ihåg. Jag såg även två sprutor i sköterskans hand. Den ena fick jag snabbt i ena skinkan, BETAPRED, för att påskynda barnets lungor under 24 timmar. Den andra var BRICANYL för att få stopp på värkarbetet. Den fick jag i låret. Biverkningarna av den sista var hjärtklappning, fast den kände jag inte så mycket av. Har nog med hjärtklappning ändå.

-- Efter tre timmar med CTG hade värkarna släppt lite, men inte tillräckligt tydligen. Då kommer läkaren in o säger att -Vi får flytta er till förlossningen i Lund!! Dom har bättre resurser där för barn födda v.27.
- Va?? Herregud, tänkte jag..ska jag föda nu eller vad e det frågan om o tog för givet att Fredrik skulle få köra mig. Men icke, en sköterska kom in igen med ytterligare en BRICANYL-spruta o sa att det blir ambulansen för dig. Herregud!! Fastspänd o i total chock fick jag åka till Lund o jag förstod fortfarande vad allt detta ståhej var frågan om. Hela vägen ner till Lund hade jag kraftiga värkar.. Ringde min dotter från ambulansen, jag tänkte nog inte riktigt klart, o förklarade för henne vad som var på gång. Hon blev givetvis jätteledsen o nu i efterhand så ångrar jag mig att jag ringde henne. Men hon var hos sin pappa o det kändes jättebra att veta att hon var där. Sen ringde jag Johanna o berättade. Hon jobbar på barnakuten i Lund så jag visste att jag hade min vän nära till hands också..

-- Väl på förlossningen i Lund o tårarna bara rann. Personalen var helt underbar!! Fick ligga hela tiden med CTG-maskinen o värkarna fortsatte. Efter nån timme kom Fredrik in på rummet o tack o lov så fick han stanna över natten. Jag trodde ju att jag skulle få komma hem nästa dag. Men då kommer dom in med dropp som jag fick ligga med. Uppenbarligen så hjälpte inte Bricanylen mot värkarna så jag fick det starkaste istället. Tror det var Xortison, o jag fick ligga med det hela natten. Kunde inte sova en minut. Var mina tankar var, det vet jag inte, för jag tror inte att jag förstod då heller. Men värkarna slutade inte ändå fast jag låg med dropp, utan fick ytterligare två BRICANYL-sprutor under nattens gång.

* Lörd d.27/2:
--Min första fråga var: -När kan vi åka hem? Jag ville bara åka hem till min dotter o det skar i mitt hjärta varenda gång jag tänkte på henne. Svaret blev att du kommer nog inte hem på ett par dagar för droppet skulle jag ligga med i fyra dagar. Tårarna trillade hela dagen o jag var totalt av. Jag fick knappt gå upp o kissa själv, men det lät dom mig göra ändå.
Hur Fredrik mådde under allt detta, vet jag inte. Jag tror inte att han heller förstod allvaret i allt detta, men vi pratade mycket o jag tror att vi hade samma känslor. Oro o smått panik inför vad som skulle kunna hända.

-- Gjorde nytt ultraljud o jag var fortfarande öppen. Alltså ingen förändring till det bättre. Fler sprutor o strikt sängläge. Xortisonen gjorde mig svullen o röd på hela kroppen. Började känna av hjärtklappningen av Bricanylen.

-- 24 timmar efter den första Betapred-sprutan (för utvecklingen av barnets lungor) så fick jag en ny spruta. Herregud, tänkte jag. Då började dom även prata om neonatalen i Lund o skulle kalla ner någon därifrån som vi skulle få prata med o då började jag förstå att detta e allvar nu alltså. Dom räknar med att jag ska föda vårt barn inom det närmsta o vårt barn kommer att få ligga i kuvös..o risken att den inte klarar sig då? Då bröt allt ihop o jag grät som jag aldrig gråtit innan. Allt släppte o jag förstod allvaret. Fick lugnande så jag skulle kunna få sova, men det hjälpte inte. Då kom Johanna in o kramade mig. Då släppte det ännu mer o jag bara grät i hennes famn, men e så tacksam för att hon kom o stöttade mig/oss. Bättre vän än henne finns inte. Hon stannade i nån timme innan hennes jobb ringde o ville ha henne tillbaka. Men den timmen gjorde mycket. Hon fick även sig en ordentlig spark av sitt blivande gudbarn.. Det lockade en del till skratt i allt elände:)

Sönd d.28/2:
--Hade inte sovit ordentligt den natten heller. Alla tankar o funderingar, panik, oro, tårar o allt var för jävligt. Fredrik började nog förstå han också o man kunde se hur orolig han började bli, det var hemskt!! Allt var hemskt!!

-- Ytterligare en ultraljudundersökning. Hade minskat från 2.3 cm till 2.1 cm. Alltså inte på bättringsvägen alls, utan tvärtom-ingenting hade hjälpt.

-- Fick ny Bricanyl såklart, droppet trillade ännu i mig. Men nu var det dags att få ett nytt dropp för att förhindra infektioner. Så det blev dropp i andra handen också. AMIMOX o den känner jag ju till ganska väl, då min dotter levde på det hennes första år pga alla öroninflammationer. Men att gå på toa med dessa droppen var inte det enklaste så Fredrik fick alltid hjälpa mig, haha:)

-- Duscha fick jag inte göra själv, men jag vägrade låta nån annan tvätta mig så jag övertalade dom att Fredrik fick hjälpa mig. Så äntligen fick jag min första dusch, kändes en aning skönt. Ytterligare en natt på förlossningen med tickande droppmaskiner på båda händerna o sprutor.

* Månd d.1/3:

-- Hände inte så värst mycket den dagen. Fick ligga med en mindre dos av Xortisonen o doserna av AMIMOXEN. Fick ingen spruta....tack o lov o jag kände att nu kanske jag kan få komma hem. På söndagen bad jag Fredrik åka hem till Felicia. Daniel kunde tyvärr inte ha henne på veckan då han jobbade o jag kände att det skulle kännas mycket bättre för sessan att få vara hemma med Fredrik i sitt hem. Så natten tillbringade jag själv på sjukhuset o det gick bra. Jag kund e äntligen sova en hel natt o det behövdes. Jag kände mig trygg o säker med att Fredrik var med Felicia. Tack o lov så höll Fredrik med mig. Han handlade en massa tidningar o kexchoklad o Fanta till mig innan han åkte:) Han vet minsann vad han ska köpa, hehe:)

* Tisd d.2/3:

-- Äntligen åkte dropp av o jag kände att jag skulle få komma hem, men icka sa Nicke. Jag blev förflyttad upp till avdelning 44 för observation. Paniken började komma o jag fick informationen att jag antagligen skulle få stanna där till förlossningen sattes igång igen. Herregud..igen!! Bröt ihop igen. Det märkligaste var att alla mina tankar gick till Felicia. Jag ville ju bara hem till henne. Varje gång jag pratat med henne så har nån av oss börjat gråta o det e ju inte bra, men vi e böliga av oss o vi saknar varandra hela tiden. Men Fredrik var hemma hos henne o det var en enormt stor lättnad.
Fick dela sal med 2 andra tjejer, men eftersom jag var sängliggandes så fick jag iaf en egen tv..tack o lov.

-- In på nytt ultraljud o jag var helt säker på att det skulle visa positivt. Men nej nej, jag var nu nere på 1.8 cm. Trodde jag skulle dö o jag såg verkligen framför mig att jag satt i en rullstol o tittade på vårt lilla barn i en kuvös. Fruktansvärt!! Hela eftermiddagen o kvällen gick åt till att torka tårar. Fick lugnande, sov gott.
Nästa ultraljud skulle ske på fredagen o det var strikt sängläge fram tills dess som gällde.

-- Fick sammandragningar på kvällen, så ytterligare en BRICANYL-spruta sattes i låret. Kände av hjärtklappningen, men värkarna släppte iaf..tack o lov.

* Onsd d.4/3:

-- Fredrik kom o hälsade på mig under förmiddagen. Kom efter han lämnat sessan i skolan o körde vid 12 igen för att hämta henne. Många kramar o han fick även hjälpa mig med en dusch. Men det var ingen trevlig dusch. Hår under armarna, stank sjukhus o svett o kände mig totalt förnedrad, men ingen annan får hjälpa mig med duschen mer än Fredrik, haha:) Grät några floder, men fick beskedet att Fredrik o Felicia fick komma o hälsa på mig eftermiddagen nästa dag. Kändes underbart att bara få veta att imorn ska jag få krama om min flicka igen.

-- Inga sprutor, inga sammandragningar under hela dagen o hela natten...underbart. Fick även komma ut lite i friska lite om jag bara blev körd i rullstolen..kände mig som en pensionär där jag satt utanför sjukhusentrén o njöt av den molnfria himmelen, haha:)

* Tors d.4/3:

-- Tittade på tv o var även ute lite med min rullstol, haha:) Vet nu hur de gamla på åldersdomhem känner sig, kan jag lova!! Vid 14.30 kom mina älsklingar till mig vid entrén där jag satt i min rullstol o väntade på dom. Ååååh herregud, som jag grät när jag såg Felicia. Det var glädjetårar o jag kramade henne i säkert fem min. Hon hade ritat en massa fina teckningar till mig o det var så skönt att få va med henne. På nåt sätt så glömde jag bort stackars Fredrik. Usch, känner mig så hemsk, haha:) Det var inte förrän han sa hej o gav mig en kram som jag faktiskt förstod att även han var med, hahahaha:) Fredrik körde mig i rullstolen till fiket på Lunds sjukhus där vi åt en massa gott o jag fick hjälpa sessan lite med läxan o vi pratade o skrattade. Sen gick vi till Pressbyrån o handlade en massa nya tidningar o godis som jag kunde ha sen. Sessan fick testa rullstolen o hon körde även mig, haha:) Det tyckte hon var jätteroligt, så klart:)
Vid kl.17 fick dom åka hem o då bröt Felicia ihop o började storgråta. Hon ville ha hem sin mamma o det var så otroligt jobbigt att se henne så ledsen. Fy fan, säger jag bara, som det värkte i hjärtat. Men jag sa att mamma kommer snart hem o ser ultraljudet bra ut imorn så kommer jag kanske hem redan imorn. Det var visserligen en liten lögn från min sida för jag trodde aldrig att det skulle se bra ut.
Uppe på mitt rum igen så ringde jag Fredrik för att kolla se det var okej med Felicia o hon hade lugnat sig o det väntades Mc Donalds för mina älsklingar:)

* Fred d.5/3:

-- Vaknade utvilad o någorlunda glad. Hade inga värkar eller liknande denna natten heller. Tog min rullstol o uppskattade den lilla biten av himmelen jag kunde se under taket utanför entrén till sjukhuset. Ringde till mamma o Fredrik o bara tjatade om hur mycket jag ville att det kommande ultraljudet skulle se bra ut. Jag vågade inte hoppas längre, utan utgick ifrån att det skulle vara sämre eller samma som innan. Uppe på mitt rum igen o bara tittade på tv o tog det lugnt o väntade ut timme efter timme till de skulle kalla in mig för ultraljudet.

-- Vid 11.30 kom barnmorskan o sa att det var min tur. Satte mig i rullstolen o blev körd till Ultraljudsavdelningen. Hade inga som helst förhoppningar om det skulle se bättre ut. MEN!!!! När jag såg på skärmen så var inte den öppnade tratten kvar o allt hade gått tillbaka!! Livmodertappen hade gått tillbaka från 1.8 cm till 2.8-3.3 cm. Där låg jag med benen i vädret helt blottad o tårarna bara rann av glädje..

-- Väl tillbaka på rummet med ett stort leende på läpparna så tog jag min rullstol o satte mig utomhus o ringde mamma, Fredrik, Johanna o svärmor o berättade de goda nyheterna. Jag var så glad!! Fast jag visste inte om jag skulle få komma hem, utan det fick läkaren på Prematura avgöra. Men just då så brydde jag mig inte så mycket om jag fick åka hem eller inte, utan var så glad över att det gått tillbaka så mycket. Tog inte ut något i förskott heller. Sen beslöt jag mig för att gå upp till mitt rum igen o mötte min läkare i hallen...aj aj, inte bra alls, haha:) Ska ju va sängliggandes!! Hon frågade vad jag gjorde uppe o sen vad ultraljudet visade. Jag sa med ett stort leende o tårar rinnandes att det gått tillbaka o då sa hon: -Då e det hemfärd för dig som gäller idag!! Då grät jag ännu mer av lycka o då kramade hon om mig, hon visste ju hur stor min hemlängtan var:) Då kom ju tårarna ännu mer när hon kramade mig, haha:)

-- Ringde snabbt som fan till Fredrik o sa att han skulle sätta sig i bilen med en gång o komma o hämta mig, vilket han gladerligen gjorde, hehe:)
Pratade med min läkare under väntan o fick restruktioner o har nu DIAGNOSEN: Hotande förtidsbörd t o m v.36+6. Så jag ska va sängliggandes fram till dess o får inte göra ett smack, så jäkla trist. Jag kan ju öppna mig igen o då går det fortare o förlossningen sätts antagligen igång betydligt fortare o då blir det ambulans som gäller.

-- Ca kl.12.30 kom Fredrik o hämtade ig o jag gick ut ifrån sjukhuset med det största leendet en människa kan ha. Men mina ben var inte lika glada. Kände mig lam o benen knacklade. Hade ingen kraft alls kvar i benen alltså. Jag e rätt otränad om mina ben i vanliga fall o efter exakt en vecka i bara sängläge så var benen inte alls i form. Bilfärden kändes konstig, allt kändes så stort efter att ha varit "inspärrad" i ett litet rum i en hel veckas tid. När jag kom o gick in i huset så var det som att komma in i ett enormt stort hus fast vi har så jäkla litet här o jag fick lite yrsel. Sen ville jag ut o titta hur långt de kommit på husbygget. För att komma upp på utbyggnaden så e det ett ganska högt steg upp man måste ta o jag kände hur benen vek sig av svaghet när jag gick upp. Totalt kraftlös i benen!!

Men nu e jag hemma iaf o det känns underbart. Fast att ligga hela jäkla tiden e pest!! Felicia blev överlycklig när vi hämtade henne hos Theresa o Martin där hon var lekte med Moa. Hon visste inte att jag skulle hem:) O Theresa hade varit supersöt o köpt två flaskor Påskmust till mig o en bukett tulpaner:) Då började jag nästan tjuta...igen!! Dessa tårar, säger jag bara, haha:)